Att hitta sin stoppknapp

Idag vaknar vi inte till en lika fin och frostig morgon som vi gjorde förra veckan. Eller jag gör inte det i alla fall, här är det fuktigt i luften och molnigt, men dock inget regn än. Avsaknaden av regn gjorde att jag tvingade ut mig själv på en löprunda i morse. Den första på över en månad. Det var grymt jobbigt, men så skönt.

Som ni märkt så har aktiviteten här på bloggen fallerat en del denna vecka. Det beror på att jag har haft ett väldigt fullt schema. Så fullt att jag inte haft tid för mig själv överhuvudtaget. Det är inte lyckat. Visst, alla grejerna som varit inbokade har varit jätteroliga – jag har klippt och färgat håret för första gången på 1,5 år, jag gick Stockholm Ghost Walk som var hur kul som helst (är ni i Stockholm så gå den!), jag har varit på halloweenfest. Men jag har behövt stressa och vara på två ställen samtidigt hela veckan för att hinna med alla dessa saker. Jag har haft ont i magen, svårt att äta, svårt att sova. Så nu är det dags att stanna upp. Inga måsten denna helgen.

Jag har alltid haft svårt att ta det lugnt. Jag är född med stoppknappen gömd någonstans där ingen kan hitta den och med en vilja som bara kör på. Vilket kan resultera i fantastiska saker, absolut! Men man behöver den där stoppknappen. Mest för att man inte ska köra in i en vägg tillslut utan att förstå hur man hamnade där.

Nu ska ni inte missförstå detta inlägg som en enda stor klagomur, jag kan förstå att det kanske kan tyckas vara det. Jag har sett utbrändhet på nära håll, jag vill inte hamna där. Speciellt inte innan jag ens hunnit fylla 25. Och jag önskar ingen annan det ödet heller. En stark vilja tar dig långt, men att kunna trycka på stoppknappen ibland gör att du kan köra på hur länge som helst. Den här veckan har min kropp varit tvungen att säga ifrån för att det inte ska gå för långt. Det är dags att jag lyssnar på den och tar en helg för mig själv med mina nära och kära. Det här inlägget är för att ni ska veta att jag finns kvar, trots tystnaden dessa dagar, och för att ni som kör in i kaklet ska veta att det inte är ett nederlag att ta en paus för sig själv ibland och andas.

Och vad har det med min löprunda att göra? Jo, det är när jag är ute och springer som jag verkligen kan slappna av. Då kan jag släppa allt och bara fokusera på att pressa mina muskler till sitt yttersta. Det finns ingen stress och inga måsten, bara jag, musiken och endorfinerna, och så utmattningen när man kommer fram till dörren.

Annonser

5 thoughts on “Att hitta sin stoppknapp

  1. Väldigt vacker bild! Känner så igen det där med stoppknappen! Det handlar för min del om att sluta ta in intryck för att låta min egen röst göra sig hörd….men jag gör inte det och då blir det fel! Så fel!!
    Bra att du är så medveten om detta problem…gör något åt det och låt det aldrig gå för långt för (även ifall du sett det på nära håll) utbrändhet är inte lätt att ta sig tillbaka ifrån…och det är det inte värt!!

    Hoppas du haft och har en skön helg!

  2. Känner igen det där :/ Inte bra och det är svårt att stoppa när allt bara snurrar på i allt snabbare tempo.
    Kul med spökvandringen! Min dotter var på den förra veckan med fritids men har inte berättat nåt alls om den för sin nyfikna mamma 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s